Tankar

Dagligen i mitt huvud kommer tanken upp, att jag ska åka iväg. Om sisådär nio månader, har jag slutat jobba och ska tillbringa den sista tiden hemma. Jag ska lämna min trygga zon, mina vänner och familj. Det kommer bli jobbigt, oavsett hur taggad jag än är på att åka, så vet jag att det kommer bli jobbigt när man står där på flygplatsen för att säga hejdå. Det vet jag, garanterat.
Jag pratade med pappa om detta idag när vi åkte bil, och vi kom in på ämnet avskedsmiddagen. Alla mina vänner kommer vara med mig, jag kommer inte se dom på ett år, och alla vi kommer gå skilda vägar sedan ändå, när vi går på gymnasiet. 
Det är knappast någon av oss som kommer gå på samma skola. Vi kommer inte se varandra varje dag, vi kommer inte umgås varje rast och vi kommer inte ha kontakt varje dag. Då mina vänner är en stor del av mitt liv och betyder väldigt mycket för mig, så kommer det vara oerhört jobbigt att bara lämna dom ett år. Men sedan så vet jag att dom är glada för mig, vilket gör mig fruktansvärt glad själv. 
Sedan kommer jag även skaffa nya vänner och bektana. Förhoppningsvis hamna i en bra familj som tar in mig som deras egen dotter. Jag kommer ha folk runt omkring mig där också, jag kommer inte vara ensam. 
 
Men just nu känns allting så långt bort. Det är så många dagar, så många månader. MEN, det är inte ett år. Även om jag vet detta, så vill jag att den dagen ska komma, den dagen då jag inte kommer kunna sova någonting på natten för att jag ska iväg. Jag har inget tålamod, jag blir galen av all väntan. Jag vill gå i ide, inte vaknar förens skolavslutningen men ändå få mina betyg som jag vill ha. 
 
Jaja, bara det blir påsklov så kanske tiden går fort därifrån. För då lär jag få min värdfamilj vid den tiden, jag åker på pre depature seminarium i Maj någon gång, sen så är det sommarlov, One Direction konsert och jobb. Sedan vips, så är det väl dags att åka! Eller?... 
 
 
 
Daily in my head, the thought just shows up. I'm moving away. In about 9 months, I've finished my job and I'm going to spend the last couple of weeks at home. I'm going to leave my comfort zone, my friends and my family. It's going to be hard, it doesn't matter how much I want to go, I know it's going to be hard when you stand at the airport for a last goodbye. I know that. 
I talket with my dad about this today when we were in the car. And we came in on the subject 'my go-away-party'. All of my friends is going to be with me, I'm not going to see them in a year. And everyone is going to leave, seperate ways when we're going to different schools. 
It's barely anyone that's going to the same school. We're not going to see each other everyday, we're not going to hang out every break and we're not going to contact each other every day. My friends is a big part of my life and they mean very much to me, so it's going to be hard for me to leave them. But I know that they're happy for me, which makes me feel much better. 
And I can't forget that I'm going to meet new friends. Hopefully I'm going to get a good family, that takes me in as their own daughter. I'm going to have people around me there too, I'm not going to be alone. 
 
But at the moment, everything seems so far away. It's so many days, so many months. BUT, it's not a whole year. Even if I know all this, that it's not such a long time left. I want that day to come, the day when I'm not going to be able to sleep at night because I'm going away. I doesn't have any patient, I'm going crazy of all the time I have to wait. I want to sleep until our summerbreak starts, but I'll get my grades that I want anyway. 
 
Anyhow, I just have to wait for the easter and the time maybe just flows by after that. Because at that time it's not long until I get my host family, I'm going to the PDS in may sometime. And then, it's summerbreak, One Direction show and work. And then, just poof it's time to go, isn't it?... 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback