Idag fick jag en snilleblixt. Jag har sett på bloggar att alla köper en översatt engelsk kokbok på de vanligaste svenska recepten. Jag själv tycker att det är lite opersonligt, så då bestämde jag mig för att samla ihop massa recept från min släkt som vi använder hela tiden, översätta själv och skriva in i en egen liten bok. Det känns lite mer personligt, som om man har lagt ner lite tid på det. Speciellt när man skriver det för hand och det ser lite kladdigt ut, haha. Iallafall så är det fredag och det innebär en helg fullspäckad med plugg för min del. 

När mitt huvud är fullt av tankar inför mitt utbytesår så dränker jag mig i plugg när jag är ensam. Jag tänker ju som mest när jag är ensam, så därför får jag försöka distrahera mig lite. Måste även få av alla mina tankar, så ledsen Mimmi för alla mail, haha! 

 

Tänkte tipsa om en blogg, Mimma född 98 åker till USA i Augusti 2014. Följ hennes blogg i hennes förberedelser. Måste även säga tack till henne, vi har haft mejlkontakt idag. Har fått ur mig det mesta tror jag, har fått lyssna på henne och hennes tankar också. Så TAAAACK till Mimmi! Hoppas jag har kontakt med henne under året och även när vi är borta. Så gå in på bloggen http://skydreamer.blogg.se  så får ni läsa där. 

 

Idag är en sådan dag där jag sitter och läser blogg på blogg, oavsett om dom är från 2009 eller nu. Jag längtar något fruktansvärt, tycker tiden går himla långsamt. Behöver få ut alla mina tankar på någon, skriva massa arga bokstäver för jag inte orkar vänta längre. Kollade en Saras (http://sarasusa.blogg.se) blogg, hon skrev ungefär likadant som jag gör nu. La upp massa drömmande bilder, ungefär vid denna tiden på året. Och det värsta är att jag vet, jag vet att om ett år sitter jag i England. 

En sak som gör mig arg, är att det inte finns någon facebook-grupp för oss utbytestudenter 14/15 än. Skulle som sagt bara behöva skriva ut massa. Någon som kan ha lite utbytesmania med mig, ingen som vill det? Nej, inte, okej. Har dock passerat 280-dagars strecket, endast 279 dagar kvar! Inte helt säkert, men tror jag kommer åka den tredje september, då dom som åkte till England detta året gjorde detta, men fortfarande osäkert om jag kommer göra det. När skolan slutar, så har jag ju bara sommarlovet kvar. Aldrig någonsin har jag velat att ett sommarlov ska gå fort som jag gör nu. Jag vill bara att det ska flyga förbi, så jag kommer iväg. 

 

Jag har haft, sedan jag fick beskedet att jag skulle åka, haft min telefon på engelska. Så jag kommer in i det lite mer. Man tar hjälp av dom självklara medlerna, som telefon vid detta tillfället. På tal om engelska, så är jag intresserad av att läsa Engelsk litteratur när jag befinner mig i England. Så hade tänkt gå ner till bibloteket och låna någon klassisk bok på engelska, så jag har läst någon. Lånade även "Den stora fond-boken" häromdagen, ska sätta mig ner med mamma och kolla igenom allting och se om jag hittar något bra. Ska även boka tid med våran SYV och se om hon har några förslag. 

 

Detta blir så rörigt, så jag skäms. Men jag måste få ur tankarna, nu med en gång. För allting kommer på en gång, så jag tilllåter inte något annat att fastna i huvudet. Behöver bara jullov, så jag inte behöver fokusera på skolan. Då behöver jag ju bara fokusera på jobb och England. Lär förövrigt tjata sönder mina arbetskamrater (fy så vuxet ord.) om detta. Tycker synd om folk som behöver stå ut med mig. Alla lär väl bli glada när jag lämnar dom, så slipper dom höra på mitt tjat som de då har fått stå ut med i nästan ett år. 

 

Jag vill ha nyheter hela tiden, jag vill ha ny information om England hela tiden. Jag vill att värdfamiljen bara ska finnas där när jag vaknar imorgon, jag vill åka i övermorgon. Jag vill att det ska bli sommar, hur orkade forna utbytesstudenter med detta??? Det funkar inte. Utbytesmania, har jag drabbats? 

 

Ja, som sagt så ska jag jobba hela sommaren. Och den fråga dök upp i mitt huvud; hur länge ska jag jobba i sommar?! Så nu i veckan tog jag tillfället i akt och mailade Karin just denna frågan. Jag frågade när flygbiljetterna skulle bokas osv. Det är ju inte än på ett tag, det blir efter nyår någon gång tror jag, och hon visste inte riktigt när orentationcampet skulle börja heller. Men hon trodde ungefär fram till 20 augusti. Så då kommer jag självklart göra det så har jag två veckor kvar hemma. Så häromdagen, kom jag och tänka på ännu en sak. Jag kommer vara helt ensam dom två veckorna. Alla mina vänner har börjat skolan, varken mamma eller pappa har semester. Så jag kommer var helt ensam med en stor resväska i två veckor. 

Då är det väl lika bra att jobba? Eller vill man tillbringa sina sista dagar hemma i sängen? Ni som har varit iväg, eller är, hur har ni gjort vid dessa tillfällen?

 

Annars så har det inte hänt något alls de senaste dagarna. Jag har kommit på att jag inte uppdaterar om något vettigt egentligen, inga nyheter från INTO eller någonting. Bara massa onödiga tankar. Samtidigt så har jag ju denna bloggen för att kunna lätta på mina tankar när jag inte riktigt kan uttrycka mig i tal, så jag gör det i skrift istället. Sedan så vill jag även ha detta att kolla tillbaka på, när jag väl är i England så kollar jag kanske tillbaka och tycker att jag ver helt dum i huvudet. När mina framtida vänner i England läser detta, så kanske dom kommer skratta åt mig? 

Jag kan ha rätt så mycket förutfattade meningar om allting, just för att jag gillar att ha kontroll över saker och ting. Så det är väl därför jag gör mina egna små framtidsversioner av vad som kommer att hända. Jag dör av längtan till att träffa min värdfamilj när dom möter mig vid tåg/buss-stationen. Bara till våren då jag kommer få reda på min värdfamilj, ha första kontakten. Då jag vill att det ska hända nu, så har jag massa framtidsvisioner i mitt huvud. 

 

Under helgen har jag inte gjort så farligt mycket, förutom igår natt då det var 1DDay. Så jag och två av mina vänner köpte ett kilo godis och massa annat gott och tillbringade våra ögon framför en liten dator i 7,5 timme fyllt med bara One Direction. Trevligt måste jag säga. I veckan så ska jag fixa lite skolarbeten och träna om min hals tillåter. 

 

Nu ska jag sluta skriva detta inlägg, då jag har kommit fram till att jag är mästare på att byta ämnen, hejdå!

 

 

Efter lite efterforskning, så har jag hittat en tjej som driver sin lilla blogg. Hon håller på med sina förberedelser inför sitt år i USA. Vi kommer vara borta samtidigt, så vi kommer dela samma upplevelse. Ända skillnaden är att vi är i två olika länder med två olika accenter. Hennes blogg heter iallafall matildaintheusa.wordpress.com 

Där kan ni hitta allt vad som händer inför, under och efter hennes utbytesår. Så nu kanske vi kan ha lite dåligt tålamod tillsammans och vänta på våran familj och dagen då vi åker. 

Klicka häääääär eller på bilden.

 

Ha det bra sålänge! 

Dagligen i mitt huvud kommer tanken upp, att jag ska åka iväg. Om sisådär nio månader, har jag slutat jobba och ska tillbringa den sista tiden hemma. Jag ska lämna min trygga zon, mina vänner och familj. Det kommer bli jobbigt, oavsett hur taggad jag än är på att åka, så vet jag att det kommer bli jobbigt när man står där på flygplatsen för att säga hejdå. Det vet jag, garanterat.

Jag pratade med pappa om detta idag när vi åkte bil, och vi kom in på ämnet avskedsmiddagen. Alla mina vänner kommer vara med mig, jag kommer inte se dom på ett år, och alla vi kommer gå skilda vägar sedan ändå, när vi går på gymnasiet. 

Det är knappast någon av oss som kommer gå på samma skola. Vi kommer inte se varandra varje dag, vi kommer inte umgås varje rast och vi kommer inte ha kontakt varje dag. Då mina vänner är en stor del av mitt liv och betyder väldigt mycket för mig, så kommer det vara oerhört jobbigt att bara lämna dom ett år. Men sedan så vet jag att dom är glada för mig, vilket gör mig fruktansvärt glad själv. 

Sedan kommer jag även skaffa nya vänner och bektana. Förhoppningsvis hamna i en bra familj som tar in mig som deras egen dotter. Jag kommer ha folk runt omkring mig där också, jag kommer inte vara ensam. 

 

Men just nu känns allting så långt bort. Det är så många dagar, så många månader. MEN, det är inte ett år. Även om jag vet detta, så vill jag att den dagen ska komma, den dagen då jag inte kommer kunna sova någonting på natten för att jag ska iväg. Jag har inget tålamod, jag blir galen av all väntan. Jag vill gå i ide, inte vaknar förens skolavslutningen men ändå få mina betyg som jag vill ha. 

 

Jaja, bara det blir påsklov så kanske tiden går fort därifrån. För då lär jag få min värdfamilj vid den tiden, jag åker på pre depature seminarium i Maj någon gång, sen så är det sommarlov, One Direction konsert och jobb. Sedan vips, så är det väl dags att åka! Eller?... 

 

 

Det här med att bara ligga i sin säng innan man somnar, och inte tänka på något annat än att om ett år så är jag i England. Det tycker jag är himla onödigt, jag ligger sömnlös tills jag inte kan hålla uppe ögonen längre och tänker på detta, inte nog med det. Jag drömmer om det också. Detta visar dock att jag har gjort rätt val, att jag vill göra detta. Vilket i sig, ger mig en liten lungnande tanke. 

Jag följer ju som sagt bloggare som är i sitt utbytesland nu, i sin familj, och dom som åker samtidigt som lilla jag. Genom att läsa dessa, så känns det som att tiden går lite snabbare. Man vill bara att dom ska åka hem nu så att det kan bli ens egens tur, vilket är lite själviskt. Men det där med att åka, ger mig en sådan adrenalinkick. Jag vill gå upp, åka en brittisk buss till skolan, prata lite riktig engelska, vara med lite brittiska vänner och sedan vara lite brittisk själv och ta ett bad kanske. 

Igårkväll när jag inte kunde sova, satte jag upp x antan "milstolpar" inför min resa, som jag kan stryka över en för en tills jag åker. Tänk när jag står på one directions konsert den 13 juni, då har jag bara sommaren kvar i Sverige. Förresten, min sommar kommer bestå av jobb, jobb och lite mer jobb. Dels så ska lite av lönen betala mitt utbytesår, sedan vill jag ha lite egna pengar som jag kan leka med under tiden. Inte bara vara beroende av mamma och pappa.

Iallafall, efter jag har jobbat, så ska jag ju ha min avskedsfest. Detta är en jobbig punkt för mig, för jag vet inte vad jag ska bjuda på för mat. Sedan på flygplatsen, vilka ska hänga med och släppa av mig? Mamma och pappa såklart, och Christian, farmor och farfar. Men ska jag ha några fler? Anthon, My, Thomas? Ja... Ingen vet. 

 

 

Vad jag har förstått på andra, så är tankarna innan ett utbytesår många och de tar rätt så mycket plats i ens huvud. Jag har mer än ett halvår kvar, men jag har ändå tusentals tankar som jag egentligen borde tänka när det är en månad kvar. Just nu är mina största problem i mitt huvud;

 

• Resväska?! Hur ska jag hitta en såpas stor och billig resväska så jag ska kunna packa ner mitt liv? Kläder för ett år, alla mina parfymer, alla mina onödiga saker som jag inte kan leva utan? 
• Min hemnyckel. Ska jag lämna min hemnyckel till huset här hemma, här i Sverige? Ska jag ta med den, kommer jag tappa bort den? 
• Simkort? Jag har köpt en olåst telefon just för detta, men jag har ingen aning om vad jag ska ha för simkort eller hur jag ska skaffa det. Vilken telefonoperatör ska jag ha, hurtusan ska jag komma ihåg mitt telefonnummer och ska jag ha kontantkort eller abonemang? 
• Flygplatsen. När jag sitter och väntar på mitt flyg till London här i Sverige, vad ska jag göra då? Jag kommer vara hur nervös som helst och helt ensam. Kommer sitta helt ensam på en stol och stirra ut i tomma intet, kommer inte finnas något jag kan göra för att hålla tankarna borta. Samma på flygplanet, vad ska jag göra i två timmar? Det skulle ärligt talat varit lättare om jag hade åkt i 20 timmar istället för två. Man vet att två timmar inte är någonting, så då måste de gå extra långsamt.

Nu har jag precis skickat iväg den första inbetalningen till Into. Fattar ni hur skönt det känns?! Nu vet jag att jag är med till 100% så kanske kan släppa tankarna om det hela, lite. Ska lägga mig och läsa igenom hela katalogen, igen. Bara för att jag kan, för vet ni vad? Jag ska till England. 

 

Hej! Mitt namn är Fanny och jag har blivit accepterad till ett utbytesår med Into Education. För er som inte vet vad Into är för något, så är det fortfarande en mycket liten organisation i Sverige, men desto större i England, Österrike, Tyskland och Holland. 

Jag är iallafall Fanny, 15 år (16 den 23 januari), går sista året i grundskolan på en skola som heter Stenungskolan som ligger i hjärtat av den lilla hålan Stenungsund. Stenungsund ligger ca. 5 mil norr om Göteborg och om ungefär 9,5 månad så kommer jag lämna Stenungsund bakom mig. När jag inte har någonting att göra, så gör jag ingenting, typ. Jag umgås antingen med mina underbara dumma vänner, med min familj, tränar, pluggar eller ligger och fangirlar över One Direction. 

 

Om ni inte redan har fattat det, så ska jag åka i 10 månader till England. Jag är precis färdig med alla ansökningshandlingar och ska betala in den första anmälningsavgiften i veckan. Sedan så ska jag bara vänta på antingen ett brev eller ett gulligt mail från min underbara kontaktperson som jag har fått på Into. 

När jag kollar runt på bloggar, där folk som har varit, är eller kommer vara utbytesstudent, så handlar majoriteten om USA. Om jag ska vara ärlig, hade någon frågat mig för ett år sedan om jag ville åka på ett utbytes år och var, så skulle mitt svar vara just USA. Det är nu på senare tid som jag har totalfastnat för England - varför? 

Har ärligt talat ingen aning. Men tänkte ta upp 5 exempel på varför man inte kan älska engelsmän.

 

1. Accenten, jag skulle kunna somna till en brittisk accent. 

2. Deras humor, dom tycker att dom själv är jätteroliga, vilket gör livet lite enklare. 

3. Vänligheten, har aldrig träffat på så snälla människor som jag gjorde i England. 

4. All histora, kanske låter lite töntigt, men de har hänt så mycket tack vare England. 

5. One Direction, tänker inte ens säga något mer om det. 

 

 

 

 

Jag var i London för snart 3 veckor sedan, och jag var så töntig så jag började nästan gråta på vägen hem. Men sedan fick tänka på mitt utbytesår. För om mindre än 1 år, så står jag på flygplatsen och väntar på ett flyg som ska till London, där jag ska vara på ett Orentation camp i 4 dagar innan jag anländer till min värdfamilj, som jag hoppas att jag får inom de närmsta 200 dagarna. 

 

 

Tänkte berätta lite kort om min organisation, Into education och hur min lilla ansökningsprocess gick till. Into är som jag sa tidigare, en väldigt liten organisation i Sverige. De har precis fått ett kontor här i Sverige som ligger beläget i Malmö. De grundades i England, mer om Into och allting kan ni läsa på denna länken. 

Jag skickade in en ansökan till Into för att jag var himla osäker på vilken organisation jag skulle välja, jag kommer inte ihåg hur jag hittade till Into, men det slutade med att jag skrev in en ansökan.

Jag skickade även in ansökan till STS, EF och Explorius, för jag ville se mina valmöjligheter, se vad de olika programmen hade att erbjuda. Karin från Into ringde upp mig två dagar efter jag skickat in ansökan, och vi hade ett samtal i över 20 minuter, då hade man även en bra känsla i magen när man la på.

 

Karin åkte från Malmö till Stenungsund för att träffa mig på en intervju, och efter det har jag bara kunnat säga bra saker om dem. Kommer inte gå in så mycket djupare på det, men om ni funderar på att åka på ett utbytesår till England, USA eller vart som helst, så tycker jag iallafall att ni kan kolla in hemsidan.

Har fått fylla i ett 14 sidor långt formulär där allt om mig själv, mina intressen, personligt brev från mig, brev från föräldrar, läkarintyg, tandläkarintyg, lärarintyg och en kopia av mitt pass är med, plus en massa annat. Nu har jag som sagt fått en faktura, ska dela upp hela min betalning på fyra delar. Och på det viset tror jag att tiden kan gå lite snabbare iallafall, det blir som milstolpar innan jag åker iväg.

Det är också en anledning till att jag har bloggen, inte bara för att hålla vänner och familj underrättade om vad som händer när jag inte är hemma, utan för det känns som om att tiden kommer gå snabbare. Innan man vet ordet av så är man i England, eller? Det är också så att jag vill att utbytesstudenter nästa år följer bloggen, och kan ta hjälp av den informationen jag publicerar här, så som jag har gjort med andra nu. För mig så är de bloggar jag följer och har läst till stor hjälp, det förbereder även mig på vissa situationer som kanske uppstår under sitt utbytesår. 

Tyvärr så är antalet utbytesbloggar med folk som är i England begränsat, men de tre som jag har hittat är bra. Har även läst bloggar med människor som varit i England tidigare, så har tagit hjälp av de. Nu följer jag som sagt tre tjejer som är i England och tar del av deras erfarenheter. 

 

 

Just för tillfället håller jag på att leta upp bloggar som ska åka samma år som jag, så de kommer nog komma upp i 'Länkar' såsmåningom. Jag har ännu inte bestämt mig om jag ska skriva inläggen på engelska också, kanske gör jag det när jag är i England, när jag blivit placerad eller redan nu? Just detta inlägget kommer vara endast på svenska, för det blev längre än vad jag hade tänkt mig.

 

Men denna blogg kommer vara till för mina vänner, familj och du som ska åka på utbytesår. Sedan också för mig att kolla tillbaka på, ha minnen och sedan spara. För detta kommer vara en upplevelse som endast händer en gång i livet, den vill jag ta vara på. Om jag ska skicka mitt barn som utbytesstudent om sisådär 25 år, så kanske jag har sparat detta, då har dom något som dom kan ta del av. Även om saker och ting förändras, så kommer detta vara en upplevelse för mig.